Mistress of modern – en förebild

Estrid Ericson

Estrid Ericson. Foto: Lennart Nilsson/Svenskt Tenn

Något fångade mig redan första gången jag kom i kontakt med Svenskt Tenn. Stilen representerade då klassiskt inredda och säljstylade östermalmslägenheter för mig och kändes lite mer främmande här i södra delarna av landet. Men när jag hade passerat elefantmönstret öppnade sig en hel värld av fantastiska textila mönster och skapelser.

Tidigt lärde jag mig arkitektnamnet Josef Frank, det namn som säkert de flesta förknippar med Svenskt Tenn. Men ett av de mest klassiska mönstren från Stockholmsfirman, Elefant, är i själva verket signerat Estrid Ericson – kvinnan som startade Svenskt Tenn i Stockholm 1924.

Inte nog med att hon som 30-årig kvinna, i början av sekelskiftet, startade sin egen firma har berättelserna om hennes känsla för design och smak fångat mig. Hon lär ha haft alldeles egna kvaliteter som producent och scenograf och varit en fantasifull människa.

”För Estrid Ericson handlade det goda livet inte bara om lyx och exklusivitet, utan lika mycket om eftertänksamhet och utsökthet, i ordets bokstavliga bemärkelse. Oförskräckt blandade hon högt med lågt och gammalt med nytt. Hon samlade på stenar och snäckor, blandade plastblommor med äkta och älskade att göra loppisfynd”, skriver Svenskt Tenn.

När jag var på en föreläsning på Höganäs Museum om Svenskt Tenn berättade företagets intendent Per Ahldén (att Svenskt Tenn troligen är den enda designfirman med en intendent föder ännu mer nyfikenhet på firman) att Estrid Ericson lär ha ansett att allt man tycker om passa ihop. Jag tycker om den tanken och kan inte heller alltid förklara varför vissa loppisfynd talar till en – och som i hemmet kontext faktiskt passar in, vare sig det är en skål i keramik eller en plastattiralj med 60-talssnitt.

Men ändå finns det en enkelhet i Svenskt Tenns bas, som på så många sätt är tilltalande.

”’Rummets renhet – detaljernas rikedom’, predikade Estrid Ericson, som var snabb att anamma Josef Franks tankar om vita väggar, lätta, flyttbara möbler, ändamålsenliga bord och belysning utan taklampor, men också såg till att addera sina egen personlighet till miljöerna”

För hur mycket pratar man inte om personlig inredning i dag? Det är fortfarande det som jag oftast får höra när jag är ute på fält och gör inredningsreportage. ”Vad som gör min stil är att den är personlig”. Var Estrid Ericson långt före sin tid? Eller har den inredningsintresserade alltid utgått från sig själv och vävt in sitt jag i hemmets alla skrymslen och vrår?

De som var tongivande i designdebatten på 20-talet var männen, ofta radikala och konservativa och ofta arkitekter, konstnärer eller journalister, enligt boken Estrid Ericson – Svenska arkitekter och formgivare. Men kvinnorna som brann för design fanns, bland annat Margareta Köhler, Greta Magnusson Grossman, Märta Måås och så Estrid Ericson. Ofta anställdes manliga formgivare på företagen, men Svenskt Tenn var på det viset banbrytande, med de inte bara hade en kvinnlig grundare utan även knöt till sig kvinnliga formgivare. Bara tanken på det, i en tid som då, känns otroligt svindlande och inspirerande.

Ljusstake

Den egyptiskinspirerade ljusstaken ritades av Edvin Öhrström 1928 för Svenskt Tenn. Foto: Svenskt Tenn.

I somras besökte jag en utställning om Svenskt Tenn i Hjo – Estrid Ericsons hemstad. Att kliva in i rum, fyllda med mönster men med samtidig enkelhet skänker på något sätt både hemtrevnad och lugn. Josef Franks möbler med lätta underreden för att framhäva luftigheten känns så rätt och formerna som inspirerats från Tutanchamons då nyöppnade grav är typisk för art décon men känns ändå så högaktuell i dag. 1939 skrev Estrid Ericson:

”Vita väggar är vackrast, textilierna skall ge färg åt rummet. Sparsam möblering med lätta, flyttbara möbler, som inte alltigenom måste vara dyrbara, men fåtöljer och sängar bör ha högsta kvalitet. Det moderna hemmet blir därför en blandning av dyrare och billigare föremål, som inte behöver passa ihop. Huvudsaken är helt enkelt bekvämlighet och trivsamhet”.

Otroligt inspirerande och en stilmusa som kommer att följa mig, vilka inredningsstilar och nycker man än kommer att falla för. Jag tar med mig enkelheten, detaljerna, de personliga föremålen, exotismen och förstås maskrosbollarna. Och inte minst en rejäl dos självkänsla, att kvinnor kan. Även under 20-talet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s